Fias dagar

Klockan är 04.21 nu. Jag har legat vaken i en timma och kan bara inte somna om. Nu tröttna jag o gick upp. En massa tankar som far runt som galningar i huvet på mig. Konversationer som jag allra helst  egentligen skulle vilja ha personligen. Men jag vet ju att när jag väl träffar den jag skulle vilja säga en miljon saker till så stockar det sig både i huvet o i halsen och inte ens hälften av allt jag skulle vilja säga kommer fram. Nu när jag har konverationen i huvet får jag iallafall de svar jag egentligen skulle vija höra, men sanningen är väl egentligen den, att de är de svar jag inte skulle fått. Men jag förstår inte, kommer jag nånsin göra det? Men hur kan man radera ett halvår av sitt liv bara så där? Jag har försökt. tro mig, men det går inte. Det gjorde alldeles för stort intryck på mig. Men nu gör det bara ont.
Det svider ganska rejält när ens stora farhågor och det som man fått sagt till sig att "det kommer aldrig hända" plötsligt har hänt. Man står mitt i det och man känner sig både lurad, besviken och tvärblåst. Var jag dum som litade på orden? Ja jag var väl det, jag borde ju veta bättre egentligen. Det har ju redan livets hårda skola lärt mig... för länge sen.. Men det är väl så, man blir upp över öronen förälskad och man tänjer lite på sin bubbla och allt känns såå bra. Tills allt bara rasar en regnig dag i en skog.
Plötsligt har tilliten till allt ramlat ner på noll igen. Var tog glädjen vägen? Vart tog känslan vägen? Varför är det bara tomt och tyst nu? Och varför måste sånt här komma ikapp mig när jag egentligen skulle behöva sova. Alla dessa varför?? Jag kommer inte få några svar på det iallafall.
Så skönt det skulle vara om jag oxå bara kunde gå vidare och låtsas som ingenting. Jag skulle slippa så mycket då. Men av nån anledning så vill inte de högre makterna att just jag ska få gå den lätta vägen när det är något som sker. Den är visst alltid lagd för alla andra utom mig. För av nån anledning är det alltid jag som står med söndersmulat hjärta, sårade känslor och ilska över att saker aldrig blir som jag skulle bli lycklig över..